Min dotter fick tokspel idag. Inget ovanligt i och för sig, det får hon några gånger per dag av mer eller mindre långvarig karaktär. Det ovanliga idag var däremot att föremålet för hennes utbrott inte var jag eller min man - det var en snögubbe.

Han hade stått där så länge nu, ända sen strax efter jul, tack vare det kalla vädret. Med nyponfrukter till öga, näsa, hår och öron och smala, spinkiga pinnar till mun och armar. Nu är det slut med det. -Han är elak! skrek hon och gick loss med den röda stålspaden. Först huvudet och sen resten av kroppen med frenetiskt hackande.

Så här i efterhand är jag lite ledsen att jag inte kom mig för, att ta ett kort på vår lille snöman innan han så att säga gick vidare. På platsen där han stod finns numer en lång snötunnel i stället. Säkert kul för en 4-åring men hälften så charmigt att titta ut på från kösksfönstret.

Vilken bra dag att börja träna! Pulsar ner till gymmet med siktet inställt på löpbandet. Dagens mål - 30 minuter löpning och sen lite rodd och styrketräning. Hm, vilket progam ska man välja? "Cardio" låter bra, finfint för hjärtat - klick. Bandet startar, jag börjar jogga. 2 minuter - det här går ju bra, över förväntan. 5 minuter - vilket flås jag har, dags att öka tempot, 10 minuter - börjar kanske kännas liite tungt, måste vara en tillfällig formsvacka, 15 minuter - kanske borde sikta på 20 minuter i stället... NEJ, börja inte vekna nu! 20 minuter - flås, flås... men 25 minuter då, det är ju en bra löptid...? kämpa! 25 minuter - frust, frust... men man måste ju faktiskt varva ner också, 28 minuter - trycker på cool down-knappen, ånej det är 5 minuters nedvarvning... klick, klick, 2 minuter räcker allt, 30 minuter - PIIIIP. Försöker glida ner från löpmonstret utan att avslölja min utmattning för medlöparna. Ha, det var väl lätt som en plätt, fan vad bra jag är!

Ingen har väl missat det nya tillskottet i Apples i-familj – iPad. Dess huvudsakliga syfte sägs vara surfande, mejl, bilder, filmer, musik, spel och e-böcker. De flesta medier påpekar dess likhet med iPhone och att det i själva verket ÄR en förvuxen iPhone – fast utan telefonfunktionen då.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den där Canon-reklamen från 90-talet med Mr Jim. Kommer ni ihåg honom? Han som fick jättestor post ”som vanligt i framtiden”, som visade sitt jättestora körkort ”som vanligt i framtiden” och som fick ett jättestort visitkort ”som vanligt i framtiden”.

 

Förvuxen iPhone eller inte, prylnörd som jag är vill jag naturligtvis ha den ändå.

Drömmer mig bort lite i denna midvintertid och kollar på röda mattan- och mingelbilder från gårdagens Elle-gala. Bild efter bild visar extremt medvetna och superposande mode-älskare/wannabes/slavar. Galan har föregåtts av intervjuer med inbjudna gäster som fått svara på frågor om deras klädplaner för det storslagna eventet. Ingen har naturligtvis medgett att de tänker lägga ner någon extra piffningstid inför detsamma. Ren och skär lögn såklart! Nu ligger jag säkert milsår från deras normala vardagspiffningsnivå men man kan ändå konstatera att de flesta lagt mer än "någon extra minut" på förberedelser på val av klänning, accessoarer och inte minst skor... Vissa har till och med bemödat sig att byta om till den följande efterfesten. Därmed inte sagt att de flesta blivit särskilt snyggare för det... men piffade är dem.

Vad är det då för fel med detta? Inget alls, såklart. Klart man ska Piffa med stort P inför årets Modegala med stort M! Men varför hymlas det så med detta fenomen? Varför anses det mer creddigt att man ska ha roffat åt sig en blåsa i farten, snott åt sig en clutch från understa byrålådan, hoppat i ett par pumps i hallen, svischat förbi mascaran och rufsat till håret en aning i taxin på vägen dit? Är det för att uppehålla skenet av att "allt klär en skönhet"? En illusion värd att begravas... Ni minns väl att "inte ens Cindy Crawford ser ut som Cindy Crawford när hon vaknar". Ja, jag vet, just till Elle-galan är det väl så att det är extra många skönheter som är bjudna - mingelbilderna hade nog inte sett lika glassiga ut om gästlistan bestått av medlemmar från Kustlaget Gävle Varvs Historiska Förening (hur mycket tid de än lagt på piffning). Men ändå.

Hade jag varit bjuden på Elle-galan hade jag brytt mig. Jag hade bokat tid på salong, fått håret stylat, huden mejkad och naglarna fixade. Jag hade långt innan börjat fundera på vad jag skulle ha på mig och verkligen försökt försäkra mig om att välja något som ingen annan ditbjuden gäst också kunde tänkas dyka upp i. Och jag hade stått för det. Så det så!

Här är det fredagskungligt för hela slanten. Tyll, tiaror, prinskronor och sammetsflugor - allt har släpats fram ur gömmor jag inte visste vi hade för att stilla L:s prinsessfäbless. Jag försökte protestera en stund (det blir så fasansfullt mycket tvätt av alla dessa klädbyten) men när hon överlycklig hittade en aprikos, tylliknade kjol i min garderob kunde jag inte stå emot längre. Hon ville så gärna överaska pappa när han kom hem. Och han i sin tur blev genast uppskickad till övervåningen för att byta om till mer passande klädsel så fort han kom innanför dörren. Så nu sitter vi här som löjliga familjen och äter årets första semla på månadens sista fredag. Rätt nice!

När jag skulle börja jobba igen efter att ha varit föräldraledig med mitt första barn - det här var för ca 4 år sedan - kan jag nästan inte med ord beskriva hur innerligt trött jag var på jympadojjor och låga textilskor. Jag arbetade i ett forskarlab då och jag möttes av ett och annat höjt ögonbryn och roat leende där jag trippade runt med klackskor, labrock, och pipetter i högsta hugg. Men jag vägrade att ha på mig annat än skor, stövlar eller sandaler med klack.

Efter Miss Ti föddes var det som en helt ny (konsumtions-) värld öppnades för mina ögon. Jag kunde inte få nog av att kolla in utbudet av nya vagnar, kläder, teknikprylar, friluftsutrustning och inte minst skor, allt för denna nytillkomna lilla målgrupp som nästlat sig in i mitt liv - barn. Jag scannade både Blocket, Tradera och internationella Ebay för att fynda det allra bästa som kunde erbjudas min guldklimp. Detta gjorde att jag under en lång tid helt glömde bort att tänka på mig själv och sånt som jag kunde tänkas behöva.

Nu var det inte riktigt så att jag gick runt som en hängig slusk med fett, stripigt hår - det ligger inte i min natur - men jag unnade mig liksom inget extra och framför allt inga nya skor. Jag bodde lite mer lantligt vid den tiden och det säger ju sig själv, att det som lämpar sig bäst för barnvagnspromenader på skogs- och grusvägar är jympadojjor och låga textilskor. Nä, jag satt inte och ugglade på vischan hela tiden, utan tog mig in till stan med jämna mellanrum, men med tanke på att lokaltrafiken inte var ett tidsmässigt bra alternativ, fick det bli bilen. Detta innebar i- och urlastande av barn, barnvagn och skötväska, parkeringsletande och påssläpande. Inte heller här passade det särskilt bra med ett par snygga klackskor.

Den här gången har jag därför ansträngt mig att unna mig lite extra (läs köpt alldeles för många nya skor) men vad hjälper det när jag inte kommer utanför dörren utan vinterkängor och snöskyffel? Och har jag väl lyckats plöja mig en fåra till bilen finns det inte chans att mina fina skor skulle hålla längre än några minuter omgivna av den gråbruna sörjan som täcker marken så långt ögat når. Jag är alltså fast i mina lågskor IGEN - visserligen inte i tyg men ändå. Nåja, nog med i-landsproblemen för idag. Jag sätter mig i soffan med en kopp kaffe och drömmer mig bort till våren och mina fina espadrilles (med klack).

Kommer ner i köket efter att ha sövt Lillen. En febril aktivitet pågår i form av L (fortfarande 38,5 graders feber i morse) som plockar undan saker från frukostbordet. -Jag städar, säger hon med sin snusförnuftiga röst. Sedan fortsätter hon att gnola (eller gnola är förresten fel ord, hon tar i för fulla muggar) på Ariel-låten som alltid går på repeat nuförtiden. -Jag har städat jättemycket och jag tänker städa hela dan för det är så smutisigt här. Titta - det ligger saker på golvet och det är smulor på bänken och så. Och jag är bra på att städa förstår du ...slippa simma, bli en kvinna, redo att stå... (sången fortsätter samtidigt som hon lägger besticken i diskmaskinskorgen). - Vill du titta på film sen när du är klar? frågar jag. -Ja, det vill jag.

Hon blir klar i köket och går ut i vardagsrummet. Efter en liten stund går jag in och frågar om jag ska sätta på filmen. - Inte än, jag städar undan Lillens saker! blir svaret jag får. Jag går och sätter mig vid datorn och tänker att den som ändå kunder bli så produktiv när man fick feber.

Det är inte november som är den jobbigaste månaden på året - det är januari. För vart man än i webvärlden sig vänder, möts man av mer eller mindre långa rapporter om hur härligt alla har det i Thailand, Egypten, Kanarieöarna etc. Vattenturer med miniscootrar, luxuösa poolhus, sandslott på stranden och kvällspromenader i månskenet - Facebook, Twitter och allsköns bloggar svämmar över av dessa inlägg som nästan får mig att vilja koppla ner helt. För jag vill också åka! Det ser och verkar så underbart varmt, avslappnat och fint ut.

Och helst av allt skulle jag vilja åka ensam, min underbara familj till trots. I en vecka bara eller så. Flygresan ner skulle vara lugn och stressfri med lurar, två glossiga magasin, sovögon (en sån där bindel som gör att det blir mörkt) och en gosig varm tröja. Väl framme skulle jag vid närmare eftertanke vara nöjd med bara en dag, eller kanske två så man dagen efter kunde njuta av en lång skön sovmorgon med hotellfrukost och morgontidning i en sisådär två timmar.

Men detta är och förblir en dagdröm, i alla fall i år. Och om jag känner mig själv såsom jag tror mig vara, skulle jag väl inte hinna mer än att sätta ner stortån i främmande land förrän jag började sakna mina fina där hemma.

Lovis är febrig, 38,4 grader och ligger och huttrar i soffan. Liten och ynklig med samtidigt så beräknande.

L: Mamma, kan man gå till dagis när man har feber?
Jag: Nej, då får man stanna hemma och vila.
L: Får man titta på film då?
Jag: Ja, det får man.
L: Får man riskaka när man har feber?
Jag: Jaa, det kan man få.
L: Mamma, kan jag få en riskaka!
Jag: Visst.
L: Med smör på.
Jag: Ok.
L: Mamma, får man ha klänning när man är hemma och har feber?

Spyker tar över SAAB. Betyder det att vi har en sportbil nu? Coolt...

Jag är inte modell, jag kan inte blogga om mode, någon dagens outfit lär det inte bli, jag är inte kändis – inte min man heller för den delen och jag är inte en docklik 17-åring med böjelse för rosetter och japansk kitsch.

Det som erbjuds är en gift kvinna i en förort norr om staden med stort S. Jag är fyllda 30 och lite till, mamma till två – L och Lillen, just nu föräldraledig med minstingen. Vi har hus, en katt (som inte är svart) och för det mesta ganska roligt i vår familj. Eftersom en åttamånaders - som visserligen är ett otroligt underhållande sällskap - inte riktigt ger utlopp för alla ens sinnen tänker jag använda denna blogg att skriva sådant som jag tänker på men inte har någon att prata med om.

 

Frågan är alltså - vem kan tänkas vilja läsa min ord? Ja, antagligen ingen men det är å andra sidan inte syftet. Blir det endast jag och mina tankar här inne så blir det i alla fall i slutändan något för mina barn att läsa när de blir stora nog. Undrar om jag måste censurera mig då? Den som lever får se... Så varsågod, håll till godo – här börjar bloggen om verser från min vardag!

1. Jag är bättre på att formulera mig i skrift än i tal (inbillar jag mig i alla fall).

2. En dagbok i papper funkar ju såklart men är man något av en datanörd (som jag) känns en blogg lite mer coolt.  Dessutom tidsödande att klistra in bilder i en bok.

3. Jag är en smula disträ (har jag hört) och lite glömsk så en blogg blir ett bra sätt att komma ihåg saker och händelser jag inte vill glömma.

4. Det finns alldeles för få bloggar...

5. Om jag någon gång får frågan: ”Vad vet inte folk om dig?” så kan jag svara att jag skriver en blogg.

6. Jag är lite uttråkad.

7. Kanske kommer någon att läsa min blogg (?) och kanske kommer denna någon tycka att den är underhållande.