Visste ni att OS 2010 egentligen inte går av stapeln i Vancouver, Canada? Har ni kanske reagerat över snöbristen och de lättklädda skidåkarna? Jag kan avslöja förklaringen till den iakttagelsen. Alla tävlingar sker nämligen i Legoland i Danmark. Nää, nu skämtar du allt din luring tänker ni säkert. Men det är tvärsäkert och det var jag som kom på det, kom ihåg det. Beviset ser ni ovan.

Jag trodde inte man kunde bli så glad över något så litet. Men det kan man. Min lille man har fört en ihärdig anti-napp kampanj sen den dagen han föddes och konstant vägrat att dessa sugproppar ens kommit inom en bebisarmlängds avstånd från hans mun. Enligt honom har det bara funnit en enda godkänd napp och det är jag - den levande nappen. Och jag känner liksom inte riktigt för att vara det varannan timma varje natt så det har blivit ett himlans massa bärande, gungande, vyssande och lullande. Dessutom är jag rädd att jag börjar få tinnitus på mitt högra öra (han har en bra pipa min pöjk).

Idag, för första gången på 9 månader, somnade Lillen med nappen. Så fridfullt. Skam den som ger sig.

Saker som är bra att ha i sängen:

en hårborste
en rosa fjärilsask med paljetter
en armbandsklocka
en flaska med balsamspray

Varför? Jo, därför att när man behöver dem på morgonen så vet man var man har dem. Det var i alla fall L:s förklaring när jag hittade ovanstående saker under hennes huvudkudde i morse.

Det är märkligt hur man ibland kan bli sådär euforiskt lycklig för att man hittat ett fint halsband. Och man har inte bara hittat det där fina halsbandet - man har turen att prislappen lyder 29:50:-. Då tänker man genast - vilket kap, jag måste köpa det nu, innan någon annan hittar det. Vilka loosers va, som inte upptäckt detta kap före mig (som spenderar tid på realtidsshopping en gång varannan månad ungefär). Och sen tänker jag - men hur kommer det sig egentilgen att det här halsbandet är på rea? Tycker alla andra att det är så fult, att det vid säsongens slut finns för många över och därför hamnar på reapinnen? Antagligen. Men bryr jag mig om det egentligen?

Skit samma, jag tycker det är underbart och man kan ju också välja att tro att den här snyggingen hängde undangömd bakom en massa annat, gömd för sin skönhet så endast ett tränat falköga kan upptäcka dess ljuvliga existens. Ja, så måste det vara.

Den där återuppståndna snögubben ni vet, han som bittert stod och väntade på blidvädret. Jag hade fel, han visste något som inte jag visste. Han visste, att det finns något som är värre än tö och blidväder. Detta något kallas barn. Och de hann före. Det finns tydligen fler barn än mitt med läggning åt det snösadistiska hållet. Vi var nämligen där igår, på platsen där vi byggde honom. Och det finns ingen snögubbe kvar. Inte en tillstymmelse till att det ens stått något som var byggt av snö. De små kvistarna som vi satte dit som ögon, näsa och mun kunde inte heller ses någonstans i snön. Jämnad med marken alltså. L tänkte nog inte på det, för hon sa inget till mig i alla fall. Hon har väl huvudet fullt med annat viktigt. Själv blir jag lite nedstämt. Blir påmind om att alla ska vi vandra vidare, förr eller senare.

Att vara föräldraledig har onelkligen sina brister. Inte för att jag på något sätt påstår att jag har för lite att göra men bara det att tillbringa så mycket tid i hemmet, gör att omdömet efter ett tag påverkas åt det negativa hållet. I alla fall för mig. Jag hoppas att det bara är temporärt. För sakta men säkert har min hjärna börjat tycka att det här med reklamshower (som TV-shop etc), det är nog inte så dumt i alla fall. Helt plötsligt känns den där Swivel Sweepern helt oemotståndligt bra. Alltså herregud vad praktiskt att kunna suga upp alla matrester, smulor, grus och annat onämnbart på köksgolvet! Och jag skulle slippa dammsuga halva trappan för att sedan kånka upp hela chabraket, sladda i igen och dammsuga sig upp från mitten. Och den här Tobi - ett portabelt (nåja) ångstrykjärn. Så himla smidigt, va!? Jag kan se mig själv swisha fram bland galgar och gardiner med en ångande munstycke och en rullvagn efter mig. Mitt liv skulle bli så himla mycket lättare... eller?

Jag kommer ihåg förra gången mitt ego åkte på denna temporära karaktärsdipp. Jag var student och kursen jag tog vid det tillfället hade färre schemabundna tider än vanligt så jag var hemma på förmiddagarna. Då, precis som nu, övergick morgonsändningarna helt omärkligt i dessa reklamskådespel och sakta men säkert blev jag påverkad. Så stod jag där en dag, indoktrinerad och omedvetet hjärntvättad med ett paket hårborttagningsprodukter som helt smärtfritt skulle avlägsna allt oönskad hårväxt på min badsäsongslängtande vinterkropp. Jag har nog aldrig blivit så överlistad i hela mitt liv tror jag. Det gjorde naturligtvis förbannat ont alltihop och det som gjorde mest ont var att jag låtit mig luras så gurndligt av detta humbug.

Så jag vet naturligtvis, att den där magiska minidammsugaren kommer tappa sugförmågan efter en vecka och att det mirakulösa ångmonstret i all sin otympliga prakt kommer bli stående i ett hörn. Jag hoppas bara att jag kan förmå mig att motstå alla dessa frestelser ett tag tills jag börjar arbeta igen och återgår till mitt normala jag.

Jag sitter i soffan och småsjunger på Taube-klassikern "Rosa på bal". Minnet sviker mig och jag kan inte alla verser så jag sjunger de få strofer jag kan om och om igen med små variaioner. -Vet du att mamma och pappa dansade till den låten på sitt bröllop? säger jag till L. -Jaha, svarar hon. Jag kan en annan bra låt! Och så börjar hon sjunga. Och hon sjunger som om hon stod inför en enorm publik. På fullaste allvar:

"Det är snö och det är vinter, det är snö och det är vinter. Och det är så kallt att man kan frysa ihjääääl om man inte har skor på sig! Det är så kallt. Det är så kallt. Om man inte har några klä ä ä der. Och det är så bra och det är så varmt och så är det när man kan frysa ihjäl."

Lillen slurkar i sig kvällsvällingen och L tycker att han äter mest välling i hela världen.

Pappan: Vet du att det finns en plats som heter Vällingby?
L: Äter alla välling där?
Pappan: Inte alla tror jag men en del. Och så finns det en plats som heter Grötlingbo.
L: Äter alla gröt där?
Pappan: Nej, det tror jag inte.
Jag: Vet du L, det finns till och med en stad som heter Trosa.
L: (Asgarv) Tänk om alla har trosor där!?
Jag: Säkert.
Pappan: Det finns en plats som heter Grönklitt också.
L: Där kanske alla har gröna näsor?
Pappan: Mm, och rosa öron gul mun.

Söndagmiddag med tjocka släkten. Kanske skulle ta och bättra på nagellacket. Eller nej... det nog är en dum idé. Jag har ju lite andra saker att pyssla med innan vi ska åka. Men joo! Det ska funka. Jag målar ena handens naglar först, låter den torka och sen målar jag de andra. Då kan jag få lite enhandsgrejer gjorda däremellan. Multitasking liksom. (Målar fem naglar). Hmm... tvätten skulle behöva vikas. Jag kör några kalsonger och strumpor, det är lätt som en plätt. Oops, det kändes som jag fastade i något där. Säkert ingen fara. Om jag skulle ta och fixa håret kanske? Det går väl bra med en hand? Fix, fix, trix, trix, bara hjälpa till liite med högerhanden. Klart! Bra, men då är det väl dags att måla naglarna på den andra handen? Få se nu... satan. Multitasking my ass. Mina nymålade naglar ser ut som om de har åldrats med ungerfär 40 år - de har blivit rynkiga. Och nu är klockan 20 minuter över den tiden vi skull ha åkt. Jamen vad bra. Men det är väl den naturliga looken som gäller i år ändå eller? (Gör en snabb manöver med nagellacks-removern och skyndar ut till bilen).

Jag vill ha lite tips på bra bloggar. Jag läser en del bloggar då och då - lite inredning, lite mode, lite kändis. Men jag skulle vilja ha tips på bra bloggar som satser mer på det skrivna ordet än det rent visuella och exponering av det egna jaget. Jag har letat på olika bloggtoppar men jag har haft dålig utdelning än så länge. Jag behöver hjälp med andra ord. Hjälp mig!

Samtal vid snöhögen:
L: Hej, jag heter Nina! Vad trevligt att råkas. Nu ska du säga -Hej Nina!
Jag: Nämen hej... Nina?
L: Jag är 60-70 år. Och så är jag mamma, faktiskt.
Jag: Jaha, du har barn alltså?
L: Ja, jag har två barn fast du kan inte komma och hälsa på oss för den ena är sjuk och den andra har kräkits.
Jag: Aj då, det verkar besvärligt.
L: Ja. Hej då Titti, nu måste jag rusa!
Jag: Hej då!

Hon kanske kände lite ånger trots allt, vad vet jag, för igår ville L göra en ny snögubbe. Inga nyponfrukter den här gången - några torra grenar fick duga - men jag tycker han blev rätt uttrycksfull ändå. Som om han melankoliskt tänker att "det är ingen idé att hetsa upp sig för mycket, för snart blir det plusgrader och tö... och då är det över för min del". Jag väntar med spänning på hur länge han få stå orörd med huvudet i behåll...

Följ min blogg med bloglovin

Jag har satt upp ett mål för min träning som hjälper till att få tiden gå snabbare på löpbandet. Det är en genialisk idé. Jag testade den onsdags och den fungerade över förväntan. 45 minuter utan att blinka och sedan fortsatte jag en stund på roddmaskinen utav bara farten. Ett träningspass har aldrig varit så känslofyllt som detta var. Jag vet inte riktigt när jag kommer slutföra mitt mål men jag är övertygad om att det blir under våren i alla fall. Sen får jag komma på en annan morot.

Ni tycker såklart att jag ska avslöja vad det är men det tror jag inte att jag vill. Jag är nog lite feg... det får vara någon måtta med pressen så att säga. Så jag håller på min genialiska idé och lovar att avslöja den när jag nått mitt mål. Håll ut tills dess!

Jag är ju lite i träningstagen nu och här kommer dagens sporttips. Övertala barnen att göra en snögubbe med (och det här är viktigt) 4 bollar. När de har gjort alla fyra, då kommer du plötsligt på att du räknat fel, det behövs ju bara 3 bollar till en snögubbe. Du tar hand om den fjärde bollen och vips så har du en vädertålig pilatesboll lämplig för diverse styrkeövningar.

Jaha, och nu drog de in avsnittet med det slaktade marsvinet. Otippat.

Man kan inte kommentera på Sanna Lundells blogg, alltför många troll tydligen. Om man hade kunnat det, skulle jag ha skrivit följande angående hennes inlägg om sitt ogillande gentemot det privata barnsjukhuset Martina:

Jag håller med dig i sak Sanna. Jag önskar också att alla svenska barn (och alla andra länders också för den delen) borde ha den bästa tänkbara vård helt utan kostnad. Men det ser inte ut så idag. Jag har inte själv besökt Martina och tänker med största sannolikhet inte köpa deras tjänster heller. Men jag hade nog övervägt det om lokalen låg i närheten av där jag bor. För de fåtalet tillfällen jag haft kontakt med framför allt akutsjukvården för barn, har varit allt annat än positiva. Så länge barnet är under 6 månader så har det ändå gått hyfsat smidigt. Små spädbarn har ändå en gräddfil till vård pga att de är just - små. Men därefter har vi bemötts allt annat än positivt de gånger vi velat komma in med vårt sjuka barn. Vi har verkligen inte åkt dit i onödan ska jag säga. Det är inte direkt så att vi har längtat efter att få spendera flera timmar tillsammans med kräksjuka barn i ett väntrum mitt i natten. Men just det är det bemötandet vi fått. De vill inte att man ska komma. Man får en uttröttad och lite småirriterad person framför sig som med släpig stämma undrar varför man upptar deras tid. Och där står man med sitt lilla barn som knappt kan andas eller som är helt utslaget efter en veckas kamp mot över 40-gradig feber.

Jag är helt övertygad om att de här personerna inte skulle bete sig så om de hade Barnsjukhuset Martina som arbetsplats. De är naturligtvis så att de är helt överbelastade, utslitna och uppgivna över för långa arbetspass, för lite personal, för få resurser och en bakåtsträvande arbetsgivare.

Orkar ni läsa lite till? Fint då fortsätter jag.

Problemet med den allmäna sjukvården är, enligt mig, att den har haft för lite konkurrens. Övriga branscher drivs framåt av det faktum att de har konkurrenter. Ekvationen är mycket enkel - har man inte det bästa erbjudandet går kunden till någon annan. Jag önskar att någon kunde komma på den gyllene formeln för hur den bästa möjliga vården kunde erbjudas gratis till alla svenska medborgare, inte bara barn. Tills dess välkomnar jag barnsjukhuset Martina och hoppas att dess verksamhet kan inspirera den allmäna sjukvården om hur en sjukvårdsmottagning bör vara.

...okej, det här kanske blev lite längre än vad som skulle fått plats i kommentarsfältet i hennes blogg.

Jag skrev i mitt första inlägg att jag är bättre på att formulera mig i skrift än i tal. Jag är inte riktigt säker längre. För den som läser det jag skriver hör inte hur det låter i mitt huvud när jag tänker det jag skriver. Satsmelodi, pauser, betoningar och andra muntliga tillbehör, försvinner från den skrivna texten. Och det är svårt. Svårt att få det att låta bra. Jag skriver och raderar, skriver igen och ändrar ännu mer. Onödigt kanske någon tänker, det är ju inte direkt en Flaubert-roman du knackar ner i din vardagsblogg. Nä, jag vet det. Men det gnager ändå. Aldrig nöjd.

Jag: Vill du ha välling eller fil?
L: Jag vill ha fil, inte välling. Jag har slutat med välling.
Jag: Jaha?
L: 4-åringar dricker inte välling, det har mina storasystrar sagt.
Jag: Dina storasystrar?
L: Ja, du vet Emma och Lovisa. Mina storasystrar vet allt. De vet till exempel att jag går på dagis och att om man är dum mot någon måste man säga förlåt. De tycker att jag är jätteduktig.
Jag: Jaha.
L: De vet också att man kan gå på dagis olika dagar. Jag till exempel går på dagis måndag... och tisdag och ibland torsdag... och fredag. Precis som i den där sången du vet.."måndag, tisdag... onsdag, torsdag.." (sjunger på Bolibompas namnsdagssång).
Jag: Ja, just det.
L: Jag har en lillasyster också. Hon heter Linnea.
Jag: Där ser man.

Min Lille fick tjejbesök idag. Hon är lika gammal som han och hade med sig röda tulpaner och en grå napp med en katt på. Alldeles till sig av glädje blev han, undslapp sig små glädetjut blandat med gömma huvudet på mammas axel. Damen i fråga har inte lärt sig krypa än så han fick chans att stajla lite också. Krypa långsamt, krypa snabbt. Ställa sig upp och slita i mammas skjorta, plocka fram roliga saker ur leksakskorgen - kolla vad jag kan! Han kommer leva på det här resten av veckan. :-).

Dags för fredagmiddag och Marsvin à la Peru. Attans, de var slut nere på djuraffären, vi fixar en på Blocket istället. Nämen, var den inte färdigslaktad? Frugan, fixar du det lite snabbt med en nacksving? Inga problem. Barn - kan ni gå ut i hallen ett tag, jag tror att jag hörde tomten! Tjipp, tjopp där rök huvudet. Hmm, rätt mycket päls och rätt lite mat på det här kräket. Oj då, blev barnen som sålde sitt marsvin lite ledsna? Äsch, det blir ju bra TV - på bästa sändningstid!

Ja, det här upprör mig en smula. Och ja, jag inser att det förmodlingen finns många fler djur som blir sämre behandlade än så här. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om säg... Robinson-Robban medverkade i ett marsvinsdödarprogram, men Erik Haag... han har barn, flera stycken. Undrar hur poppis han är hemma nu? Jag är tveksam om min dotter någonsin skulle förlåta mig om hon hade sett mig i ett sådant program. Men han har väl kört ut dem i hallen...?

Jag inser att jag nu, apropå föregående inlägg, riskerar att placera mig i bloggartypsfacket människor som skriver söta saker om sina husdjur. Men jag känner att jag måste skriva några rader om min katt.

Min katt är inte alltid som andra katter. Min katt kan springa på väggar (tänk Matrix). Min katt gillar att göra frivolter i luften. Min katt gillar att välta palmer, om och om igen, oavsett hur många gånger min man hotar med att göra rattmuff av henne. Min katt är rätt så dålig på att jama. Min katt gillar att brottas med äkta mattor, det gillar inte jag. Min katt gillar inte när det är vinter. Min katt är lite galen och sällskaplig som få. Min katt vill alltid vara med och pyssla. Min katt gillar kartonger och papperspåsar. Min katt kan spinna som ingen annan, när hon spinner låter det som som alla duvor på Piazza San Marco i Venedig. Min katt är liten med vita prickar.

Eftersom jag är rätt ny på det här med bloggande, har jag ägnat lite tid åt att sondera terrängen. Det slår mig att bloggsfären måste vara världens största arbetsplats. Kollegor på distans, liksom. De flesta som skriver en blogg följer varje vecka ett antal favoriter, länkar till andra bloggar, intressanta artiklar, skriver kommentarer som länkar tillbaka till den egna bloggen, inspireras av/snor uppsalag från andra bloggar etc. De största bloggfantomerna lär till och med känna varandra, ordnar träffar och använder sin blogg som en länk att bygga sin karriär på. Jisses alltså. Där ligger man i lä.

Långt ifrån alla når ju dock upp till "bloggfantom"-status men det finns trots allt bloggartyper som utmärker sig. Jag hittade en gammal artikel från tidningen Metro som listar ett antal populära bloggartyper: modebloggaren, kändisbloggaren, PR-bloggaren, sjukdomsbloggaren, fitnessbloggaren, mamma-/papabloggaren, utviksbloggaren och den politiska bloggaren. Känner inte direkt att jag passar in i någon av dessa kategorier men då är å andra sidan min blogg inte så populär... än. Och visst fattas några kategorier, t ex indredningsbloggaren (hur kunde Metro glömma denna?), fjortisbloggaren (hej, jag är typ fjorton (17) och gillar kläder, smink, fester, killar och min lilla hund), modellbloggaren (mer el mindre avdankad modell som visar narcissistiska bilder på sig själv) och uppstickaren kändismamman/pappa-bloggaren som i egenskap av sitt nyblivna föräldraskap skapar en svårslagen mix. Listan kan göras längre.

Så vad är det då jag skriver? En blogg... en helt vanlig dagbok alltså (fast kanske en aning mindre privat). Måste det vara mer än så? Vilken bloggartyp är du? Vem är du, vem är jag? Nu går min hjärna i spin så jag sparar och trycker på "publicera".